aberration

I might only have one match but I can make an explosion

Jag finner mig själv mitt ute i snökaoset. Flingorna yrar omkring mig, blåser upp i mitt ansikte och fastna på mina ögonfransar. Det är ett enda stort virrvarr - lite som inuti mitt huvud, då. Men det stör mig inte; varken snöstormen och att jag vandrar omkring mitt i den, eller mina stormiga tankar som aldrig tycks komma fram till något alls nu det senaste. De tar mig ingenstans. Det är bara så nu. Men det lugnar väl ner sig, tids nog. Undertiden kommer jag på mig själv att gå omkring i det här fullständiga kaoset med ett flin och känna mig otroligt fånig medan jag med andakt lyssnar till låtar som Fight Song - men jag kan inte låta bli. Jag förstår inte varför jag inte drabbas av total panik istället!. Men jag tänker väl bara köra på det här då; klä dig i ordentliga kängor genom snöovädret, lyssna på löjligt glad musik och låt tankarna snurra tills de tar dig någonstans. Det är ok att vara fullkomligt fjantig ibland.

han

jag har blivit galen på riktgt jag vet inte vad som händer. jag är så jäcla lycklig, kan inte sluta le när jag tänker på honom har pirr i magen och är bara sådär löjligt kär som jag knappt visste att jag kunde. hittills har allt varit helt jävla fantastiskt men idag smällde allt till, fyfan vad jobbigt där är att vara nykär. jag kan knappt gå, blir som helt bedövad och apatisk, att gå hem från matbutiken som brukar ta 5 minuter tog idag 20, kan inte lyfta fötterna, jag är så kär att det gör fysiskt ont i mig. jag inte vara den tönten som inte klarar av att vara utan honom men det känns påriktigt somjag förlorar honom varje gång han lämnar mig för bara någon timme. det är som om jag inte tror på att han ska komma tillbaka fast jag vet att han kommer det. han kollar på mig på exakt samma sätt som jag kollar på honom som om det inte finns någon annan i hela världen. jag är så jävla rädd att det inte ska funka. jag vet att allt är bra nu jag vet att han är kär i mig men tänk om han inte vill vara tillsammans med mig tänk om han  inser att jag inte är rätt för honom. jag är så jävla frustrerad över att jag inte kan uttrycka min kärlek till honom för att jag är så jävla feg jag vågar inte berätta för honom att hela jag håller på att explodera när han pussar mig över hela ansiktet och jag vågar inte säga hur mycket jag älskar hans koncentrerande blick när han fokuserar   hur jag bara vill gråta när jag ser det för att jag aldrig har sett något finare i hela världen och hur han känns så äkta men ändå inte som om han finns på riktigt. det gör så jävla ont att vara kär och jag blir helt knäpp.  jag kämpar för att kunna andas. vad händer med mig? jag är så jävla kär. 

Inlägg 31 december

… och jag har kommit på mig själv med att njuta av den fullkomliga självständigheten jag har fått finna mig i under denna termin. För jag har gjort den helt på egen hand. Jag har faktiskt gjort den helt själv […] Jag har haft riktigt kul jag har mått riktigt bra, och jag är numer beroende av den där känslan av att klara det själv. Som ett litet barn. ”Jag kan själv”. Och sedan den omåttliga stoltheten och belåtenheten (och bristen på ödmjukhet). Så även fast det har varit/är väldigt mycket (hela tiden!?) är jag verkligen inte på humör för att lägga av nu.

I made it

Jag läser förra inlägget och blir så chockad, har jag känt så för honom? Har jag älskat en person så mycket? Här om dagen cyklade jag förbi honom och jag kan inte ens komma ihåg att mitt hjärta stannade en millisekund. Det var bara "jaha där är mitt ex". Det är så konstigt, så otroligt konstigt hur människan fungerar. Idag skulle jag aldrig drömma om ett liv med honom, det vi hade var många stunder magiskt och jag är så glad att jag fick uppleva det med honom och att vi avslutade på det sättet som vi gjorde. Det är få personer som jag har så mycket respekt för och jag skulle finnas för honom alla dagar i veckan, livet ut. Jag skulle svara i telefonen om han ringde mitt i natten, men om han inte gör det, om han inte behöver mig så är jag nöjd med det. Jag är nöjd utan honom och det trodde jag aldrig skulle hända. För någon månad sen trodde jag ALDRIG att jag skulle komma hit där jag är idag, jag hade ingen aning om att det skulle komma en tidpunkt där jag inte tänkte på honom på över en vecka och att när jag väl gjorde det så skulle det kännas okej, faktiskt riktigt bra. Det tog ungefär 8 månader för mig att komma hit. Och för att svara på min fråga från förra inlägget om jag skulle orka låtsas som att allt var okej när jag träffade honom så är svaret att jag inte behövde låtsas. När jag träffade honom sist så var jag så otroligt mycket över honom, det var inte jobbigt en sekund. Det fanns ingenting i mig som ville ha honom tillbaka och det var så skönt. Det var skönt att få prata ut med en människa som har betytt så mycket för en under flera år. Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här, jag tror egentligen bara att jag är så himla tacksam och lättad över att jag klarade det. Tydligen så orkar jag ta mig genom hjärtesorg och hjärtan kan läka. Det är över och jag klarade det. 

"Känslan som kommer när man är där - när man har gått vidare - den är obeskrivlig. Det känns ta mig fan som att man är superwoman herself. När man lyckas laga sitt eget hjärta alldeles själv". - Michaela Forni 

Och så kom hösten

.

Vi

Något växer i magen, en obehagskänsla. Jag dör inombords när jag ser dig, det är som ett fysiskt hugg i hjärtat, jag känner det. Kan inte sluta kolla, vill springa efter dig när du går förbi. Men du stannar inte, du vänder dig inte om och springer och lyfter upp mig. Nej, du går vidare och i natt sov du med någon annan, jag ser det på den där jävla kartan på sociala medier som jag kollar allt för ofta. Men vem ska blama dig, jag hade ju gjort samma sak om jag hade träffat någon som jag gillade. Det har gått över ett halvår och mina kompisar får hålla fast mig i mina armar när jag ser dig för att jag inte ska gå efter. Jag har sagt åt dom att göra det, ifrågasätta. För jag vill ju inte, du är med andra nu och jag måste gå vidare. Jag är inte kär i dig längre, men jag kommer alltid alltid alltid att älska dig. Du är den personen som jag har älskat mest någonsin, för den kärleken var annan än till kompisar och familj. Den var intensiv och kändes så tydligt i hela kroppen. Den känslan finns kvar när jag ser dig idag, det är därför jag sitter och mår illa när jag tänker på att du kysser någon annan i morgonljuset, kramar om någon så hårt att hon tappar andan, håller någon annan i handen. Handen som brukade tillhöra min, den som passade perfekt i min, som en pusselbit. Den som skulle vägleda mig genom livet. Dina mjuka läppar som skulle vara mina att kyssa, som aldrig mer kommer bli mina, någonsin. Det gör så jävla ont, verkligen så jävla ont, att du inte kommer kämpa för mig något mer. Att vi har gett upp, oj vad konstigt det kändes att skriva vi. Vi finns ju inte, VI finns inte. Vi som var ett lag, vi mot världen. DET finns inte längre. Nu är jag ensam mot världen. Jag har ingen pojkvän. Ibland känns som det som om du aldrig har varit min och ibland kan jag fortfarande känna din smak på mina läppar och inbilla mig att känna din doft på kudden, oftast är det så vilket gör att jag har svårt att identifiera mig som singel. Jag är ju din. Allt som finns kvar är en röst i huvudet som skriker ”NEJ RING HONOM INTE DIN IDIOT”. Jag undrar när vi kommer prata nästa gång, jag undrar om jag kommer orka låtsas som att jag mår bra och inte vill hångla upp dig där och då, kyssa dig så vant. Men det fina i allt det här är att INGEN kan ta ifrån oss allt det fina vi hade, min första kärlek i livet. 

 

Hej hösten. 

Det här är mitt liv

 

Kom inte hit om du vill bli buren. Du ser väl att jag är tung nog som det är. Jag har aldrig vågat göra som dom säger men ändå har jag frågat dom om råd. Som att inte trivas i staden som man bor i, men aldrig ta sig därifrån

När masken åker av

 

 

 

Jag är otroligt mån om att visa upp en städad och fin fasad för andra. Jag drar på mig snygga kläder och ett stort leende, men när jag kommer hem och torkar av sminket är jag inte längre samma person. Då är jag inte den där glada och trevliga tjejen. Istället är jag en tjej med stort självhat och mycket ångest. 

 

 Som mamma sa till mig häromdagen. " Ena dagen gråter du och är förtvivlad. Nästa dag ringer du upp mig och säger att det nog är bra ändå. Det är ingen livskvalitet så som du har det just nu"

 

 

 

 

Trying

Mom, you know I've really been trying

To do everything I could

So I hanged up and went back to bed

'Cause I got pictures inside of my head

 

 

För en lång lång tid

Någon dag är jag din jakttrofé som du övergav. 

Någon dag kanske jag kör över dig här utanför.

Vill inte leva med tungan hängandes utanför och tycka synd om mig själv.

Jag kommer inte höra av mig igen och jag kommer inte ta skulden

I ett annat liv

Dagdrömma, är inte det bland det härligaste som finns. Jag drömmer ofta om vad jag skulle göra om jag inte levde det livet som jag lever nu. Missförstå mig inte, jag gillar verkligen mitt liv som det är. Jag är precis där jag vill vara med rätt människor och är väldigt nyfiken på framtiden. Men om jag hade valt en annan väg i livet och om förutsättningarna hade varit annorlunda, vart hade jag varit då? Om jag inte hade tackat ja till det där eller tackat nej till det andra. De här tankarna brukar sluta på väldigt många olika platser med olika umgängen.

Ibland hamnar jag i Paris på uteserveringar drickandes ett glas champagne till lunch dejtandes rika fransmän med lägenheter man bara kan drömma om (precis som jag gör). Ibland målar jag upp händelser där jag snubblar in i någon på gatan och så vips ser jag hela livet framför mig spolas förbi med barn och fina bilar.

Men en dagdröm som jag verkligen inte kan släppa just nu och som jag älskar att förlora mig i är ett hipsterliv på Södermalm. Jag tänker mig ett liv där jag pluggar något som har med kultur att göra, dricker rödvin och röker från fönstret medan jag läser någon gammal diktsamling som jag hittade i secondhandbutiken. På helgerna om jag inte går på yoga så målar jag med akryl och samlar tavlorna på hög. Mitt umgänge skulle vara personer som lyssnar på musik som aldrig spelas på radio. När jag har tid över så kokar jag egna karameller och lägger i små, bruna papperspåsar som i Kajsa Kavat. Asså ser ni, man kan bara fortsätta i åratal att drömma om sånt här, fantasin tar aldrig slut. Det härliga med de här drömmarna är att det är just drömmar, jag vet inte om jag egentligen hade velat leva något av de här liven då jag känner mig trygg i valen som jag har gjort hittills, men det ger mig så mycket inspiration att dagdrömma. 

 

Vi dansar vidare i livet

Nu står hon där med vitsippor i håret
Tänker på allt tomt
Allt kan bli förlåtet
Vissna, mörka perioder har genomsyrat året
Ser på gamla bilder
Brukade va sår
Men allting ja', allting ja', allting ja' va'
Försvann där o' då, yeah
Du likaså
Som man bäddar får man ligga, Ingen bädda när vi låg
Ligger lågt
Där i sängen var vi en, nu är vi ba' två
Från alfa till omega
Vi låg nog före hela
Stänger av varje gång någon spelar vår sång
Det här är överlevnad
Det är klart vi bytte skepnad
O' vi förlorade varann med nå'ra hundradelar
Inget jag vill ha tillbaks
Det är klart, Inget går i kras
Det är klart, det var du
Men förevigt var aldrig för oss, hjärtat
O' det vet vi nu

Hon dansar vidare i livet
Jag sparkar backspeglar på vägen hem
Hon har allt för dyra kläder
Men hon var min


Hon sa: kasta bort din blyertspenna, båda klär i bläck
Skriver du mitt namn så kan du få mig nu direkt
Alla vet att hon är vacker men finns mer, ett intellekt
Och ingen annan toppar vårat sex
Tårarna ska spruta inte rinna
Hon sa ligga inte luta
Så vi gråter inte längre nu i regnet på en julafton
Och alla våra smycken va' i plast
Men ändå vart det dyraste ja' haft
Så nästa gång vi ses
Kommer jag att minnas för oss båda
O' du vet, att ja' klipper bilar på din gata
Men du skrev
Kommer jag att hålla oss två i hemlighet
Och inget är försent
Så förneka oss föralltid
Kommer alltid va' din första
Kanske inte bästa men ja' hoppas på det största
Vi kanske ses igen när vi är vuxna
O' ligger som vi låg när vi va unga

Hon dansar vidare i livet
Jag sparkar backspeglar på vägen hem
Hon har allt för dyra kläder
Men hon var min


Yo, Det va' så länge sen ja' såg dig, hur mår du nu?
Jag hörde att du träffa nån, o' att ni har kul
Inte för att snoka men ja' vet ju vad du gör
Alla här i staden gillar skvaller så jag hör
Lyssnar du på radio o' vad tycker du om oss?
Berätta nu om världen, var det bättre än du trott?
Stockholm är ju samma varför kommer du tillbaks?
Fan nu är vi gamla, vet du vad?
Vägen hit va' lång
Men inte som vi trott
Vi kollade på lägenheter där vi ville bo
Din mamma skicka hem mig, hon sa nu har ja' fått nog
Du släppte ut ditt hjärta genom fönstret som en bok
O' det va' blommor under kudden, båda drömde om varann
Det sprakar nog med mig, ja' vill minnas att vi brann
Du sa att vi förlora men mitt hjärta, vet du vad?
Vi båda har ju vunnit vi mår bra

Hon dansar vidare i livet
Jag sparkar backspeglar på vägen hem
Hon har allt för dyra kläder
Men hon var min

För hon har blommor
Där i sitt hår
Tror hon har glömt nu
Det va' då
Men ja' ska minnas för oss två
Så bara gå

Ängel

Om några månader har det gått ett år sen du lämnade oss. Det värsta är att smärtan och sorgen som orsakats av din död, vägrar försvinna och så hemskt som det låter så var det här livets läxa för oss alla som var nära dig. Jag lyckas inte förlåta mig själv för alla de gånger jag har tänkt ringa dig men struntat i det. De gånger då vi diskuterade ditt tillstånd och handlingar när du inte var på plats. Och alla de gånger jag låg och funderade på din framtid. Livets läxa. Om jag bara kunde få träffa dig igen och berätta för dig att jag brydde mig. Det har jag alltid gjort, jag ville finnas där men visste inte hur. Och jag vill verkligen spola tiden tillbaka och förklara för dig att du är älskad. Jag minns dig som en snäll, blyg och glad person. Kanske var det meningen att saker skulle bli så här men jag har svårt att tro på att det var det du förtjänade. Jag saknar dig. 

-

Nu är det snart två år sedan vi träffades och den starka dragningskraften finns fortfarande kvar. Du har givit mig många inviter som jag har avböjt och det ångrar jag. Det handlar nog till mångt och mycket om att jag har varit räd, men det är ju så jävla dumt! Igår berättade min kompis för mig att du är intresserad men att du inte tror att jag är det och det kan jag ändå förstå. Jag har inte direkt givit dig den uppmärksamhet som du givit mig. Fan vad korkad jag har varit. Rädsla är nog ett av de största hindren i livet och det är så synd att man ska sätta käppar i hjulet för sig själv. .

 

 

Grattis och förlåt

I onsdags var det din födelsedag och då borde jag skänkt dig några tankar, men det gjorde jag inte. Istället försökte jag tänka på allt annat förutom dig. Det kanske låter konstigt men jag tror det är en försvarsmekanism från min sida. Jag ville inte tänka på dig efterson jag tycker det är jobbigt att inse att du inte finns här längre. Det kanske var själviskt av mig, men du ska veta att jag verkligen saknar dig och det finns inte ett enda ont ord som jag kan säga om dig.

 

Förlåt och grattis i efterskott fina morfar!